jag vet inte vad jag ska skriva.
allting jag skriver som inte handlar om allt det hemska som hänt här är så meningslöst känns det som. jag tänker på allting hela tiden. det är överallt.
det känns.
det är inte jag ensam som är drabbad, jag har inte förlorat någon.
men jag bara tänker på er, på er alla. på norge, på oslo. på utöya. det gör ont i mig, för er.
jag minns bara första gången jag var i oslo, hur kär jag blev i staden. hur jag längtar dit när jag inte varit där på ett tag. att jag inte heller kommer att åka dit förrän allting är helt. det går inte. jag kan inte se en stad som jag älskar så mycket, ha så ont.
åh. jag vet inte.
men det är som det alltid är, vi går vidare, för vi måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar