that's my name, don't wear it out

Har inom loppet av väldigt kort tid blivit kallad för Alexander i olika sammanhang. Alexander är den manliga formen av Alexandra. Och nä, asså, jag bryr mig väl inte så himla mycket om det där med man eller kvinna, eller fan det kanske jag gör, men jag är fruktansvärd obrydd om den här "hen-diskussionen" som alla verkar ta på fullaste allvar. Hursomhelst, that's not my name! Fatta, jag är en tjej som heter Alexandra! Ser jag ut som att jag borde heta Alexander eller är det någon sorts härskarteknik? Typ, "jag vet om att du heter Alexandra, men jag tänker att du skulle ha ett lättare liv om du hette Alexander och var ... en.. . man".
Och apropå det, han jag jobbar med har nu kallat mig både det ena och det andra i namnväg, och visst, vissa har lite jobbigt med att komma ihåg namnen, men kom igen. Har fått heta både Cassandra och det roligaste; Amanda.

this is love in ITALYYYY

ibland undrar man ju hur man är funtad. hur man någonsin ska sluta oroa sig, fundera och ha svårt, åh så svårt, att släppa taget. på riktigt. släppa alla ställen man knutit sig till, alla människor som man verkligen borde bara, verkligen, släppa taget om.
sluta bry sig om vad folk tycker och tänker om en. sluta tänka på hur vissa saker hade kunnat vara. när man borde leva i nuet. jag trodde jag var en förespråkare! jag trodde jag var en nu:are! minsta lilla påminner. minsta lilla rubbar.
i ett litet nötskal.

vad gjorde jag egentligen förr i tiden? ni minns, när jag var så upptagen. hade jag en hobby?
hade jag... intressen?

förresten missade jag att fira mina första 100 dagar utan nässpray. fan å.

är du en vuxen eller ett barn?

det hängde två småtjejer vid cykelstället. de hade tusen frågor.

-är du en vuxen eller ett barn?
-mja, jag är väl lite mittemellan.
-har du ett barn?
-nej.
-har du en man?
-nej.
-är du bara ihop kanske?

det går en tjej omkring i mina skor

jo, det är sant. det är hon som alltid har på sig mina finaste och högsta klackisskor. med dem trampar hon folk på tårna och krossar hjärtan. 'skärp dig!' säger ni, och jag vill säga 'det är inte jag! det är ju hon. hon som alltid, alltid har dem på sig utan att ens vingla. hon är så bestämd och vild. jag vet inte vem hon är, men det är inte jag!'.

hon klampar fram i mina skinny jeans och säger saker som gör andra illa, och hon lånar pengar och gör slut på mina och tar alla sämsta besluten fastän hon är full. ja, när hon är nykter också. det är hon som säger att hon är svår, att hon inte vet vad hon vill, att hon vill flumma runt tills hon vet. hon vill inte ha ett förhållande, hon vill inte sätta stämplar, hon vill bara ha uppmärksamhet.

jag blir så arg på henne. hon som går omkring i mina skor. det är inte synd om henne, tyck aldrig synd om henne. jag brukar säga att hon ska ta på sig mina converse, att hon ska skaffa ett jobb och klippa sig. att hon är skyldig mig pengar. att hon måste skärpa sig för hon skämmer ut oss. men jag måste börja älska henne, det är sanningen, eller hur? annars kommer hon aldrig skärpa sig. jävla fåntratt.