Jag vet att komma "hem" till Piteå alltid är en utmaning. Jag ser spöken överallt. Spöken som finns kvar hos mig, men som i verkliga livet försvunnit härifrån.
Jag är själv ett spöke. Folk går igenom mig som luft, och jag låter dem. Känns oftast bäst så.
Ingen idé att dra upp det gamla. Det får ligga där det ligger.
Jag undrar om jag alltid kommer känna mig såhär i Piteå. Om tiden kommer hjälpa till att ta bort våldnaderna och sakerna som alltid ligger som tung dimma när jag kommer hit.
Kanske känner jag efter alldeles för mycket, kanske det är jag som klamrar mig fast vid Mellangatan och södra hamn och strömlidabacken. Det är förmodligen dags att släppa taget.
Det har varit det länge.
Kan bara inte komma mig för.
Bara lite till självplågeri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar