jag läser maja lundgren och tänker att det är långt mellan mig och så många saker. det känns så långt bort. som att man går omkring och väntar på att livet ska liksom storma in genom ytterdörren som en yxmördare och ta med en till verkligheten. den där verkligheten som ingen egentligen vet finns. jag är inte alls ensam om att inte veta vad jag vill göra. men varför handlar det alltid om vad man ska göra, och inte om vad man är, eller vill vara?
att man måste plugga för att skaffa en utbildning för att man ska kunna få ett bra jobb för att man ska kunna betala hyra och äta mat, så att man ska kunna jobba. inte för att leva. för det har vi väl sagt tusen gånger var nu, att leva och vara vid liv är två skilda saker.
men hur är det nu, om man inte alls känner sig speciellt sugen på att få ett enda stadigt jobb, flytta ihop, gifta sig och föda barn som man ska försörja men aldrig se för att man jobbar? om man tänker sig att livet är en enda stor lek, att vad du än gör, så är det enda som är hundra procent säkert att du ska dö.
när folk säger till mig att jag inte har en plats på jorden, varför är det en negativ sak?
jag avsäger mig absolut inte att gifta mig och ha barn och bo på samma ställe resten av livet (för jag tror absolut att det gör en del människor lyckliga, annars skulle det ju inte vimla av dem). men jag avsäger mig gärna andra personers åsikter om hur jag lever mitt liv. för när allt kommer till kritan så är det ju det enda som med all säkerhet är bara mitt, det enda som jag har patent på.
och det går upp och ned. vilket ju är helvetes tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar