och igår julpyntades det! det var fan det tidigaste jag julpyntat ever, tror jag. men vi säger att det är som ersättning för att snön lyser vit med sin frånvaro. det känns sorgligt.

det finns int

hej familjen!

för att underlätta julklappshandlingen för er allihopa, kommer här min superfina önskelista! men kom ihåg, märke eller pris har ingen betydelse alls, det är tanken som räknas och second hand uppmanas! (det här är ju såklart bara för att få igång er julklappshjärna, e-he-he.)

 god klappjakt!

tipstipstips!

först och främst en gammal laleh-favorit i ny förpackning. blir dubbeldeluxe tonårsnostalgi för mig, med både lalehs underbara låt och nicola sarcevics röst. heja, heja!

för det andra, såg jag och svärd en helt underbar film i söndags. det bästa var att det var han som hittade filmen och sa "den här vill jag se!". lyckan där bara. supermysig film som handlar om sociala fobier och människors relationer. åh, bara se den!

17 - barndomsminnen

där jag växte upp bodde nästan bara busflickor. och vi var lika illa som emil i lönneberga vissa dagar. det var jag, emelie och anneli. det var ofta att vi kom på att vi skulle "rymma hemifrån". jag vet inte vem som sett mest på pippi långstrump, men jag är inte sen med att erkänna att det kan ha varit jag. därmed inte sagt att jag var den modigaste av oss.

men vi lekte ofta i skogen, byggde kojor, klättrade i träd, gjorde allmänt saker som våra föräldrar sagt att vi inte fick göra. jag minns en gång jag fastnade i snön på ängen, och stöveln fick vara kvar i snön. jag minns när jag trodde vi hade kommit till "fjällen" och jag grät. jag minns när jag skrev "alexandra" med en tuschpenna under annelis skrivbord. jag minns spökhistorier, annelis stuga på havsbadet och när hon klev på en rostig spik. jag minns när vi lekte med barbies utomhus och låtsades att våra cyklar var hästar.
alla barn borde få växa upp som vi gjorde.

(läs fler ur 30-dagars)

väldigt, väldigt intressant

jag är en kvällsmänniska, som de flesta som känner mig vet. jag hatar mornar, jag är som mest produktiv på kvällen och jag vet knappt vad jag heter när jag vaknar. därav kallar svärd min morgonperson för "den dumma". det här samhället är inte skapt för mig, eller för såna som mig. samhället tycker att det är fult att vara en kvällmänniska, och något eftersträvsamt att vara en morgonmänniska, det hör nog till det här "duktig-kulturen". man ska vara duktig och inte sova bort sina dagar. jag vill inte, och kommer aldrig vilja ha ett sju-till-fyra-jobb. mest för att jag inte är en människa före lunch. jag skulle lätt kunna ha ett kvällsjobb.

men som sagt, om jag då skulle ha det, så finns det inga som helst förbehåll för ett sådant liv. allting "viktigt" händer på dagarna. man tycker synd om de som jobbar natt, eller kväll. varför har det blivit så, när det finns bevis för att alla människor inte är morgonmänniskor? varför måste man ändra på dem? det blir som att ändra på folks vänsterhänthet.

jag läste en bok för ett tag sedan som heter sova gott - en sömnguide från a till zzzzz. här tar de upp en fruktansvärt intressant sak:

Sömnforskningen har slagit fast att vissa är morgonmänniskor och andra kvällsmänniskor. Med detta menas att våra kroppar redan från födseln är byggda för en viss dygnsrytm, alltså för att vara aktiva under ett visst antal timmar för att sedan gå till vila. Evolutionen har skapat två sorters människor. Den ena är en sort som med sina tidiga morgnar ger ett effektivt intryck på sina arbetsplatser, men sällan pussar annat än kudden på sena efterfester. Den andra är de som befinner sig i ett katatoniskt tillstånd fram till lunch då de äter sin frukost, men å andra sidan alltid verkar ha roligast på de sena festerna.

med sådan info i bakfickan, varför ser världen ut som den gör? jag tycker till exempel att det är orimligt att kläder/lägenheter/klassrum/stolar är skapta efter långa personer. det är jämförbart med det här. jag ska kämpa för kvällsmänniskorna! vi ska inte bara förknippas med efterfester!




du och jag kalle. du och jag!

året var: 2008

jag var 21 år, jag var nonchalant, jag var en bulldozer, jag struntade i allt och alla, jag struntade i mig, jag kom hem från asien, jag flyttade till mellangatan, jag jobbade på subbe, jag visste vad jag ville, jag var totalt vilsen, jag flyttade till england, jag kom hem, jag flyttade ut från mellangatan, jag jobbade på subbe, jag bodde hos mormor, jag var full på pdol, jag upptäckte tomas andersson wij men kunde inte lyssna på honom efter pdol, jag dejtade, jag slogs, jag hånglade, jag dansade, jag var arg, jag var trött, jag var i planeringsfasen, jag var i panik, jag förstörde allt, jag hamnade ännu längre ned, jag sa hejdå, jag sa mer hejdå, jag ville för första gången för allt i världen dra från piteå, jag fick världens sämsta självförtroende, jag fick en knuff i rätt riktning, jag satt på akuten på julafton, jag skällde ut mina spöken, jag trodde jag var färdig, jag var färdig, jag bokade den viktigaste resan i mitt liv, sedan blev det 2009. året var 2008 - det sämsta året hittills i mitt liv.

vilket var en jävla tur, för sen kunde det ju bara gå uppåt. utan rejäla dalar blir det inga underbara toppar heller, har jag hört.

 (jag har hamnat i någon sorts nostalgifas. jag läser gamla inlägg, dagböcker. tittar på bilder. funderar mycket. på livet, på mig själv, på hur lite jag har hunnit och samtidigt är det så mycket.)

för typ ett år sen

vem hade kunnat tro det va?!

för ett år sedan