jag var 21 år, jag var nonchalant, jag var en bulldozer, jag struntade i allt och alla, jag struntade i mig, jag kom hem från asien, jag flyttade till mellangatan, jag jobbade på subbe, jag visste vad jag ville, jag var totalt vilsen, jag flyttade till england, jag kom hem, jag flyttade ut från mellangatan, jag jobbade på subbe, jag bodde hos mormor, jag var full på pdol, jag upptäckte tomas andersson wij men kunde inte lyssna på honom efter pdol, jag dejtade, jag slogs, jag hånglade, jag dansade, jag var arg, jag var trött, jag var i planeringsfasen, jag var i panik, jag förstörde allt, jag hamnade ännu längre ned, jag sa hejdå, jag sa mer hejdå, jag ville för första gången för allt i världen dra från piteå, jag fick världens sämsta självförtroende, jag fick en knuff i rätt riktning, jag satt på akuten på julafton, jag skällde ut mina spöken, jag trodde jag var färdig, jag var färdig, jag bokade den viktigaste resan i mitt liv, sedan blev det 2009. året var 2008 - det sämsta året hittills i mitt liv.
vilket var en jävla tur, för sen kunde det ju bara gå uppåt. utan rejäla dalar blir det inga underbara toppar heller, har jag hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar