Life is a song

Oh, it's time to let go of everything we used to know
Ideas that strengthen who we've been
It's time to cut ties that won't ever free our minds
From chains and shackles that they're in

Well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep
You could see us stand in lines like we're dead upon our feet
And we build our house of cards and then we wait for it to fall
Always forget how strange it is just to be alive at all

A tribute

A partial print

Nya tider kommer. Snart. Håller på att hjälpa JB flytta ur sin lägenhet. Känns helt overkligt. Som på film. Det var ju nyss det var inflyttningsfest, IKEA och dans medan man borstar tänderna. Hur gick det till? På ett år ser mitt liv så olikt ut sig själv att jag inte vet riktigt vem jag tittar på i spegeln längre. Visst, jag har samma frilla, samma ansikte och även om man inte kan tro det så har min garderob inte ändrats avsevärt. Jag menar mer en själslig spegel (ooh, nu vart det New Age-igt). Sinneslaget, det är så olikt att jag skulle kunna kalla det natt och dag. Visst, jag hade satt mig i skiten redan då, men jag hade i alla fall något att vara glad över. Men buhu, cry me a river, jag menar inte att det är synd om mig. Jag menar mer att jag visste vad jag hade framför mig och vad jag skulle göra. Nu, nu är det andra som flyttar, flänger och far medan jag stannar kvar. Jag undrar hur det ser ut om ännu ett år. Jag hoppas verkligen inte att jag sitter i en soffa, med flyttkartonger runt fötterna och ser ännu en vän åka. Jag hoppas verkligen om det är flyttkartonger inblandade så är det mina, och jag ska långt bort härifrån och jag har hittat det jag letar efter så fruktansvärt febrilt.

Happiness is a warm gun

Det är lördagkväll och klockan är ungefär halv nio. Jag har duschat och bytt om. "Lördagsfin", som en unge på jobbet sa för någon vecka sedan. Mitt lördagssällskap är en HP. Lördags-wikipedia om Paul McCartney, sedan hans förra fru Linda, och sen Stella McCartney, deras gemensamma dotter, som är vegetarian och gift och har två barn. Lördagsmusik kommer från Across the Universe, Hey Jude. Och jag har lördagströtthet i huvudet. Vill bara sova, men känner att det är bortkastad duschning och påklädning för att bara slänga sig i väggen, ehm, jag menar sängen, och se lördags-OC. Fast det lockar värre än ni kan tro. Lördag är ju bara en dag i veckan, spelar roll att det är en festdag eller en helgdag. Det är bara en dag och en kväll av tusentals dagar och kvällar. Fast den heter lör. Lör, dör, kör, mör, bör, stör, gör, för, fräschördag.

(Varför bryr jag mig så fruktansvärt mycket? Jag borde skita i kommentarer, jag borde veta vem jag är och vad jag kan. Ändå gör det fortfarande ont. Och jag blir förbannad. Som man bäddar får man ligga, ändå kan vissa bara komma undan. Svepa förbi på en räkmacka och leva happily ever after. Om du inte kan säga något snällt, säg inget alls.)

Man must dance

Sjuk, yet again. Jag funderar på vad det är som gör att jag blir sjuk så ofta, eller får träningsverk efter varenda träningspass trots att jag tycker att jag är ändå hyffsat tränad. Är jag en vekling?
Är jag så mottaglig? Pust och suck.

Laddade hem Sex and the city-filmen igår, och satt idag och grinade som en liten flicka framför teven. Den är så sjukt bra! Den kommer på dvd på onsdag, och jag kommer garanterat se den vareviga dag efter det. Ha!

Det här med 2009 börjar skita sig nu märker jag. Jag hade en hyffsad plan, och nu verkar den så långt bort att jag bara ser den suddigt. Jag kommer knappt ihåg vad det var jag hade bestämt mig för. Eller så börjar jag tveka, och Pite verkar mer och mer attraktivt. Attraktivt? Sa jag det? Jag menar, tryggt. Trygga gamla Piteå, som aldrig ändras eller gör utsvängningar. Jag börjar tro att jag passar in här bättre än jag tror. Vilket jag inte vill. Men ärligt, hur ska jag kunna göra något av mina planer? "Gör bara, fundera inte, det där är sådant som sätter hinder, hinder som inte finns." De finns, alright. Jag önskar att jag var mer självständig.
BLI DET DÅ! Schluuut å gnäll.

I carry your heart

Det här är sanningen. Hur dålig jag än är.

What a sweet story

Jag tror inte att man någonsin känner någon egentligen. Man känner nog inte sig själv ens. Hur ska det gå till? Alla är oförutsägbara, fastän de är förutsägbara. Man tror man känner någon, och sedan tror man att man känner sig själv. "Jag kommer inte hem ikväll, om jag känner mig själv." Fan, du känner inte dig själv! Jag känner inte mig. Jag är en underlig prick. Jag ändrar mig upp och ned. Än hit, än dit, hoppar till något annat ställe för att sedan dyka upp på något helt nytt. Som en liten bacill. Manipulativ bacill, tydligen. If you don't know me by now. Ja, if. Hm. Nu ska jag sluta natt-dilla. Go'natt.

Let's go

Jag tror att jag kommer att komma iväg, jag tror helt och fullt att jag kommer att ta mig iväg. Bara jag slutar tänka att jag inte kan, att jag inte vågar, att jag inte är nog. Då kommer jag ta mig iväg. Nu känns det dock svårt. Jag har inte alla indianer i båten, och jag menar inte att jag är koko. Jag menar mer att jag skulle vilja få ordning. Inte för att jag har oordning, bara, jag vill ha ordning. Få svar, få klarhet. Make up, få ett avslut och kunna gå vidare. Jag vill styra! Jag hoppas att jag kommer våga våga. Och att jag kommer att vara bra på att våga. Det är svårt allt det där. Om man alltid ger upp direkt, och peppas att ge upp direkt, hur är det då att gå igenom skiten egentligen? Jaja.

Tänk vad saker kan förändras på så lite tid. Så envis man kan vara, så fruktansvärd man kan vara, så elak. Ibland önskar jag att man kunde höra andras tankar, för en del är sjukt underliga. Man vet aldrig hur deras tankebanor går. Och jag är ganska less. Det är svårt att ta sig ur något man sitter ganska fastklistrad i. Det här "spelet", försvaret, åh, suck. Jag önskar bort med det.