A partial print

Nya tider kommer. Snart. Håller på att hjälpa JB flytta ur sin lägenhet. Känns helt overkligt. Som på film. Det var ju nyss det var inflyttningsfest, IKEA och dans medan man borstar tänderna. Hur gick det till? På ett år ser mitt liv så olikt ut sig själv att jag inte vet riktigt vem jag tittar på i spegeln längre. Visst, jag har samma frilla, samma ansikte och även om man inte kan tro det så har min garderob inte ändrats avsevärt. Jag menar mer en själslig spegel (ooh, nu vart det New Age-igt). Sinneslaget, det är så olikt att jag skulle kunna kalla det natt och dag. Visst, jag hade satt mig i skiten redan då, men jag hade i alla fall något att vara glad över. Men buhu, cry me a river, jag menar inte att det är synd om mig. Jag menar mer att jag visste vad jag hade framför mig och vad jag skulle göra. Nu, nu är det andra som flyttar, flänger och far medan jag stannar kvar. Jag undrar hur det ser ut om ännu ett år. Jag hoppas verkligen inte att jag sitter i en soffa, med flyttkartonger runt fötterna och ser ännu en vän åka. Jag hoppas verkligen om det är flyttkartonger inblandade så är det mina, och jag ska långt bort härifrån och jag har hittat det jag letar efter så fruktansvärt febrilt.