Jag tror att jag kommer att komma iväg, jag tror helt och fullt att jag kommer att ta mig iväg. Bara jag slutar tänka att jag inte kan, att jag inte vågar, att jag inte är nog. Då kommer jag ta mig iväg. Nu känns det dock svårt. Jag har inte alla indianer i båten, och jag menar inte att jag är koko. Jag menar mer att jag skulle vilja få ordning. Inte för att jag har oordning, bara, jag vill ha ordning. Få svar, få klarhet. Make up, få ett avslut och kunna gå vidare. Jag vill styra! Jag hoppas att jag kommer våga våga. Och att jag kommer att vara bra på att våga. Det är svårt allt det där. Om man alltid ger upp direkt, och peppas att ge upp direkt, hur är det då att gå igenom skiten egentligen? Jaja.
Tänk vad saker kan förändras på så lite tid. Så envis man kan vara, så fruktansvärd man kan vara, så elak. Ibland önskar jag att man kunde höra andras tankar, för en del är sjukt underliga. Man vet aldrig hur deras tankebanor går. Och jag är ganska less. Det är svårt att ta sig ur något man sitter ganska fastklistrad i. Det här "spelet", försvaret, åh, suck. Jag önskar bort med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar