Tänk att det kan kännas som en emotionell bergochdalbana vareviga dag.
Att det aldrig flyter undan. Att jag inte kan hålla mig undan.
Hur går det till, och ska det alltid vara så?
Saknad. Lättnad. Besvikelse. Fruktansvärt sprudlande glädje och trivsel. Alltind blandas i en mixer tills det är så små bitar att jag inte kan identifiera vad som är vad och jag blir less och måste sätta mig ned. På en kartong.
Spelet känns överskattat. Spelet är överskattat. Jag vill inte spela längre, jag orkar inte. Reglerna är så fruktansvärt luddiga och jag är alltid den som förlorar när jag vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar