kommer för nära, hela tiden.
ett minne tar över hela hjärnan. det var när jag, efter careful consideration, spydde ut hela mitt hjärta på golvet, i sängen, över gardinerna, och du fick nog lite på kinden. ingen respons. tar på mig skabbjeansen, tisenötröjan och hallonmössan och måste ut. måste ut, flytta ut ur mig själv. mumlar att jag kommer tillbaks, och går i luddig trans för att posta ett brev. klockan är tre på morgonen. i mina värsta stunder är jag ordningssam, sjukt. det har inte kommit någon snö och jag läntar efter vita flingor på ögonlocken som ska mildra mitt fall. inget mildrar mitt fall, landningen är av de hårdaste slag. fortfarande kan jag se långa fingrar i ögonvrån, rycka till och fyllas av ilska.
hallonmössan. jag var så arg. tvekade, fick armar utsträckta och tog ett steg framåt bara för att se att jag misstagit mig. hur låter det när man blir bränd? tschhhhh.
2 kommentarer:
gillar din poesi, känner igen mig en del i dina ord. Visste inte att du bloggade förrän Therese från festen nämnde att hon läst den innan. I follow from now on!
haha, jag såg inte denna kommentar förrän nu! men tack och bra!
Skicka en kommentar