det har varit en massa snack om vad som är pk, och varför man nu i hela fridens namn ska vara så jävla pk hela tiden. jag vet inte.
det slog mig idag att jag stör mig på folk som har varit peppiga och roliga och utflippade, har blivit antingen med barn, pratar bara om växter/inredning/pojkvännens/sambons/flickvännens blaj eller är allmänt uppstyrd och ska låta alla andra veta det också. det är liksom som att de helt plötsligt har gått från att springa och hoppa och studsa sig fram i livet till att skriiiiida. skrida! varför vill man skrida sig igenom livet?
kommer jag också vakna en morgon och sluta titta på disneyfilmer/dricka o'boy/lyssna på aphög musik och dansa som en galning? kommer jag också ta bort alla smeknamn och be alla kalla mig vid mitt dopnamn alexandra? är det här något som händer alla? det jag kallar att man har blivit liiite mer tråkig, är egentligen att man ser sig som vuxen? att man har - gulp- växt upp.
jag vill inte ens ge mig på ordet vuxen, eller jantelagen för den delen heller (ta det du förtjänar, och berätta för folk om det du är bra på). åh, vuxen är ett så jobbigt ord. jag menar, när man pratar om andra djur än människor, då kan man säga att t.ex. katter är fullvuxna eller nåt. när blir en människa fullvuxen? för mig är vuxen när man inser att allt är inte som man trodde att det skulle vara, man vet vad pengar innebär, och man kan ta hand om sig själv. men för det behöver man ju inte ha ett fast jobb, barn, hus och volvo. nej nej och åter nej.
och nej, det där var ingen pik till någon av mina vänner alls. jag är gladast i världen för era relationer/jobb/framgångar, jag lovar. och nja, jag vet nog inte om jag är pk eller inte. för det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar