Jag är inte den första som säger det, och jag lär heller inte vara den sista som säger det. Filmerna lurar oss. Internet lurar oss. Vi lurar oss själva. Ja, ska vi inte skylla mest på Hollywood när vi ändå är igång?
Man tror att kärlek ska vara lyckliga slut, giftemål, barn och sen en lycklig familj som badar i vaniljsås och skrattar tillsammans i slow motion och ett stort fint renoverat hus. Vi tror att allting ska hålla, att allting ska vara bra, hela tiden. Om man mår dåligt, eller ett förhållande är dåligt, då är det en riktigt dålig sak. Vi är bra på att ge upp. Vi är bra på att tro att vi inte kan förlåta, att vi inte kan glömma, att vi inte kan börja om. Man får inte plats att göra misstag.
Livet är inte så. Säger hon tvärsäkert, knappt 25 år gammal.
Livet är ju vardag, upp, ner, buller och bång, skratta och gråta, älska och hata. Hela tiden. Det är att tappa vänner, växa isär och hitta nya vägar. Det är att tappa modet och tappa sig själv. Det är att bli kär fastän man är gift, ha fem barn med fem olika män/kvinnor eller stå upp emot folk som vill trycka ned oss. Livet bara händer, och vi måste sluta tro att vi har så stor kontroll. Som man brukar säga, livet är det som händer medan du planerar för det.
Får vi misslyckas lite mer, våga lite mer! Inte vara så himla fördomsfulla. Kom igen! Får vi förlåta lite fler, be om förlåtelse lite mer. Hitta tillbaks. Till oss själva, till varandra.
Nä. nu ska jag avsluta min predikan och ge er det här:
Man tror att kärlek ska vara lyckliga slut, giftemål, barn och sen en lycklig familj som badar i vaniljsås och skrattar tillsammans i slow motion och ett stort fint renoverat hus. Vi tror att allting ska hålla, att allting ska vara bra, hela tiden. Om man mår dåligt, eller ett förhållande är dåligt, då är det en riktigt dålig sak. Vi är bra på att ge upp. Vi är bra på att tro att vi inte kan förlåta, att vi inte kan glömma, att vi inte kan börja om. Man får inte plats att göra misstag.
Livet är inte så. Säger hon tvärsäkert, knappt 25 år gammal.
Livet är ju vardag, upp, ner, buller och bång, skratta och gråta, älska och hata. Hela tiden. Det är att tappa vänner, växa isär och hitta nya vägar. Det är att tappa modet och tappa sig själv. Det är att bli kär fastän man är gift, ha fem barn med fem olika män/kvinnor eller stå upp emot folk som vill trycka ned oss. Livet bara händer, och vi måste sluta tro att vi har så stor kontroll. Som man brukar säga, livet är det som händer medan du planerar för det.
Får vi misslyckas lite mer, våga lite mer! Inte vara så himla fördomsfulla. Kom igen! Får vi förlåta lite fler, be om förlåtelse lite mer. Hitta tillbaks. Till oss själva, till varandra.
Nä. nu ska jag avsluta min predikan och ge er det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar