Sitter på tåget ned till Växjö i tystnad förutom en kille som pumpar hög dödsmetal på sin jävla iPhone. Jag har glömt att ladda min MP3 så jag får läsa Män som hatar kvinnor utan skydd mot andra tågresenärer.
Jag funderar på vänskap. Mest på sådana som gått förlorade och förlist någonstans i alla livsförändringar. Man växer ju ifrån en del vänner, så är det med det, men man hälsar fortfarande när man möts och man kan växla ett par ord. Men de som inte har avslutats på ett bra sätt, de spökar för mig ibland. Speciellt när jag är i Piteå. Vi möts, men utbyter endast blickar under tystnad.
Och så han man inte möter, den man inte ser, men den som alltid får mig att hålla andan mellan Åhléns och Mellangatan.
"Det kommer och går så många människor i ens liv.", sa han och jag minns hur arg jag blev. På mig själv. Då har man inte värderat en vänskap speciellt högt. För livet händer, skit händer, och vänner ska kunna förlåta och kunna gå vidare. Trodde jag.
Jag vet vilka mina är. Jag är ganska säker på vilka soffor jag skulle kunna crasha på om jag blev efterlyst, vilka axlar jag ska grina mot när livet satt sig i en skittunna och brinner, vilka som man kan bo tusen mil ifrån men alltid känna sig nära.
Så, varför saknar jag de som kapat banden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar