det var april 2009. jag hade varit i indien i tre månader och skulle hem. jag, clara och märta hade ätit avskedsmiddag och försökte ta oss till hotellet, där jag hade min väska att plocka upp innan jag skulle till flygplatsen. vi fick inte tag i någon bra rickshaw, polisen var inblandad på något sätt och det var ett himla kaos, inte bara på gatan utan också i mitt huvud. den sista veckan hade jag smått börjat längta hem, längta efter en riktig säng och svensk husmanskost och rent dricksvatten.
jag trodde jag kom överens med min hemresa. så var inte fallet. jag var i total panik, jag ville inte hem. jag skulle inte hem. jag minns att jag grät så att hjärtat mitt brast, mitt äventyrshjärta, mitt modiga hjärta, det jag hade funnit på den resa som ändrat mig så mycket. jag stod på flygplatsen och sade hejdå, och när jag var ensam och väntade på att incheckningen skulle öppna så satte jag mig på min ryggsäck och grät tills tårarna allvarligt var slut.
jag kommer aldrig glömma det, hur jag kände mig som ett barn som blivit av med föräldrarna och var ensammast i världen. sverige var så otänkbart, så instängt. som att mitt liv, mitt riktiga liv var slut.
(läs fler ur 30-dagarslistan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar