jag packar. i lådor. när man har allting omkring sig så tänker man inte att det är så många saker. de är ju bara där. men när man ska stoppa ned dem så blir det ett himla liv, kan jag säga. och jag kommer inte minnas vart jag har stoppat allt. det oroar mitt pedanthjärta sig för mest.
jag har sagt det här förut och jag säger det igen, jag gillar att packa. jag drar ut allting ur lådor och ur garderober och viker in, städar ur, slänger, sparar, stoppar tillbaks. det är liksom min grej. när jag är ute och reser häller jag ut väskan, och packar fint ihop den igen. lite som amelies föräldrar.
men hur är känslan nu då? som när jag flyttade från växjö? från piteå? jag vet inte. jag vet bara att det här är nya äventyr, och jag ska hålla hårt i den tanken. tänka whatever, tänka att det bara går att ta från dag till dag. måste verkligen sluta vara domedagsprofet och börja vara... inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar