jag kan älska när främlingar ringer. för det första för att min originalsignal drar igång (slagsmålsklubben - kom igen kommissarien) och jag vet att det är ingen av mina vanliga samtal som väntar, nej, det här är någon som inte brukar ringa. för det andra kan jag älska när främlingar ringer för att jag får en varm känsla i mitt bröst, bara av deras dialekt. vilken den än kan vara. jag tycker om att inte veta riktigt vem jag pratar med, vem personen egentligen är. vart den bor eller vad deras klädstil eller musiksmak tar för form. det kan jag verkligen älska. det kan vara bland mina favoritögonblick.
och oftast pratar man ju inte så länge heller, de har ju ett ärende. jag kan inte dra igång en diskussion om israel vs. palestina eller om mössor eller om vin eller kanske saknaden till indien. eller, jag kan ju. men det gör jag aldrig. jag kanske skulle prova det nästa gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar